När jag började sjuan började jag inne i stan, helt utan mina kompisar och i en okänd skola. Fraga mig inte varför, det var en dalig idé.  Jag gick in första dagen med tanken att ”det här ska väl inte vara sa svårt”, och stannade sedan helt lamslagen i dörröppningen till mitt klassrum.
Det var svårt.
Om inte en tjej hade sett mig och sagt at mig att sätta sig vid hennes bord vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag gillade inte sjuan och bytte sen till lilla rävlandis, vilket jag är glad för. Men under tiden jag gick i stan sa vad jag som beroende av den här tjejen, och hennes kompisar, och det var dom jag var med när jag kunde. Det var som det sken en liten sol inombords när jag pratade med dom, och de enda gangerna jag kände mig riktigt säker var när den tjejen var där. Det är samma sak här, det skiner en liten sol när nagon pratar med mig, fast utan tjejen som far mig att känna mig trygg.
All tid i sjuan var inte hemsk och all tid här är inte hemsk, absolut inte. Men det är vad jag paminns om.

Tur som man har hamnade jag med tjejen tva ar senare när det var dags att välja gymnasium! Vilket flyt (apropa gungande matbat).

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s